Don't forget to love yourself...

Den stora dagen kom. Jag har så många olika starka känslor. Man har gått i skolan i hela sitt liv, varje sommar får man lov men man vet att om 2 månader är man tillbaka i skolan med sina kompisar. Nu är det inte så, nu har man ett evigt lov. Känns som att jag inte har något liv, att jag inte har något att göra även fast det bara har gått 2 dagar av "lovet". Skolan var en ursäkt för att få träffa alla men nu måste man verkligen anstränga sig för att kunna behålla kontakten och det är väl nu man ser vilka som stannar kvar. Samtidigt känns det skönt att ha gjort klart all skola som är obligatorisk (jag anser gymnasiet som ett självklart val att gå), jag får bestämma själv nu hur och vad jag vill göra. Det känns som att jag har för mycket tid och för lite att göra även fast jag har jobb hela sommaren och jag vet att jag vill plugga vidare senare. Men det känns tomt och känner mig inte riktigt redo för att växa upp. Man har alltid haft skolan som stöd. Blir så sjukt frustrerad av de olika känslorna som inte ens låter vettiga. Känner mig ensam...